Neolitisk keramik…mycket, mycket ny

Besöket på det Förhistoriska muséet i Nardò blev en entusiasmerande upplevelse, stimulerande och trevlig. Det raffinerade Nardò har alltid haft förmågan att hänföra mig (mitt första besök går tillbaka till 1976) och vid vilken historisk epok som helst som jag skulle uppehålla mig vid finner jag något att beundra och lära mig utav.
Just nu har jag kommit till början av historien, inte enbart om Nardò. Precis här, i området för Parco Regionale di Porto Selvaggio har sedan tusentals år Homo sapiens neanderthaliensis vistats och sedan vår egna så kallade Homo sapiens sapiens.
Här har arten Homo levt, bott och arbetat i talrika grottor som idag följer havskusten, i ett landskap (med ihärdighet och stor uppoffring bevarat) som besitter en förvånansvärd skönhet.

Muséet, beläget i den gamla delen i närheten av templet Osanna, är väl organiserat och bra åskådliggjort för besökare, förvarar extraordinära spår av människor som rört sig i området kring Nardò från äldre stenåldern ända till bronsåldern. Stenverktygen är ordnade i tidsepok och typ, väggbeklädnaderna ger på ett ögonkast utvecklingen i området, utvecklingen och olikheten hos människoarten och de övriga påvisade arterna, men det unika med museet ges genom förekomsten av tre mjölktänder man funnit i grottan del Cavallo eller hästens grotta som användes i följande perioder av Neandertalare och sedan av Homo sapiens (även som av hyenor).
Dessa mjölktänder, upptäckta 1964 har först ansetts alla ha tillhört Neandertalbarn men i stället har det framkommit att en tand tappats av ett Neandertalbarn och två tänder av Homo sapiensbarn (placerade i olika utgrävningsskikt). Dessa Homo sapiens, hänförliga till ca 45 000 år tillbaka, har medgett oss att på så sätt tidigarelägga inträdet för den moderna människan i Europa med några tusen år.
Det finns även utställda fragment av keramik så charmfullt målade att det inte skulle kunna undgå mig. De är målade i röd, gul och svart ockra. Jag har en primitiv läggning: jag kommer ihåg att jag som ung flicka har läst en uppsats av Margaret Mead, i vilken vid en utfrågning av antropologen om glas utvinns av sand och eld, blev svaret från den infödde: Då gör vi lite glas! Kunskapen är att veta hur man gör. Och på så sätt har jag provat.

Jag har dragit ut och kavlat lera till passande formbarhet. Genast, efter en första torkning på hårt läder har jag provat att använda de arbetssätt som då för tiden var tillgängliga. Jag har målat små solar med ockra i rött, gult och med kol. För att slutföra torkningen har jag bränt dem på olika sätt: den första bränningen med levande eld i redan varm kamin, utan något skydd: den sprack i talrika fragment men den röda ockran förblev glänsande. Den andra satte jag in i en redan slocknad kamin och placerade den högre på ett särskilt kärl till skydd: den förblev hel och de tre färgerna var bibehållna. Den högsta temperaturen som uppnåddes efter en hel dags eldande kan ha varit maximalt 600 grader. Alla de andra små förarbetade bitarna har jag bränt i en ugn för keramik vid en temperatur på 920 grader. I denna bränning förblev den röda ockran oförändrad, den gula har skiftat mot orange, den svarta av kol har försvunnit.
De runda skivorna har jag bearbetat som engobe (man täcker med barbottina (jord utspädd med vatten till en krämig konsistens) med olika färg av grundleran), som ristningar, som avtryck från naturelementen, och även som finputsad jord. Den finputsade jorden är ett försök att göra produkten vattentät genom att stänga ”porerna” i leran med ett redskap (i detta fall en spatel av trä) som slätar till, så gott som en spegel, på ytan. Engoberad och/eller målad har jag sedan försökt att ge den en yta nästan lysande med en sprejning av finfördelad lera, lite grann aska och lite organisk gyllene lösning. (Kanske förvånar det någon att veta att keramikerna, på kursen som handlar om keramik under århundradena, ofta har använt dessa i sina blandningar). Resultaten har inte varit lovordade men i rätt riktning. Det är lite grand som i köket, när receptet förutser ”q.b.” eller lite lagom och när man inte har någon aning om hur mycket ”lite lagom” är får försöken att komma fram till resultat förutsätta en lång väg till dess man når fram. Jag har således provat med tillgängliga patineringar: mjölk och aska. I båda fallen har färgerna blivit mer levande och kanske har även ogenomträngligheten ökat en aning.

Leken med att göra keramik… neolitisk, mycket, mycket neo- eller ny, har i vilket fall som helst blivit roande!