Har du tappat bort sakerna? Det är inte sant: det är Scazzamurreddhu som gömmer dem.

Postad på 9/Dec/2018 i Det magiska Salento, Krukmakeri

I Salento har jag lärt känna ”u scazzamureddhu” (eller scarcagnulu, eller munaceddhu, eller laurieddhu, eller uru, eller …) i de folkliga berättelserna.
Av hans vitalitet fick jag kännedom om en dag, när jag gick in i en affär, för att på ett humoristiskt sätt säga att jag hemma hade tappat bort en sak, och inledde med att säga:”Scazzamureddhi har gömt för mig …”. Mitt ironiska och roade leende blir genast sansat bemött av den jag talar med som, helt allvarligt, frågar denne mig: Har Ni sett honom? och började med att berätta för mig historien om en av hennes fars fastrar som inte hade fått ro, därför att varje gång hon somnade, placerade sig ”scaragnulun” på hennes bröst och fick henne att tappa andan, vilket framkallade mardrömmar.
Således, det var inte mycket att skratta åt, åtminstone inte i förfluten tid, och jag kom fram till att denne förtretlige figur hade ännu en gång visat sin trovärdighet. Eftersom jag redan hade fattat tycke för den salentinske figuren, började jag att söka efter att förstå när han kom hit och varifrån han kom. Detta är en landtunga mellan två hav, med gedigna grekiska och romerska traditioner, med tillägg för folk från medelhavsområdet och nordiska folk sedan många tusen år. Jag har inte upptäckt många men en del förtretliga figurer har jag fått fram.

Petronius Arbiter (latinsk upphovsman från första seklet efter Kristus) har i sin Satyricon 38,8 föreslagit en frigiven (slav), att säga till sig själv:

”… De nihilo crevit. Modo solebat collo suo ligna portare. Sed quomodo dicunt, ego nihil scio, sed audivi, quom Incuboni pileumrapuisset, et thesauruminvenit. Ego nemine invideo, si quid deus dedit.”

(Har kommit hit till ingen nytta. För inte så länge sedan bar han fortfarande veden över nacken. Men de säger, jag vet inget, men jag har hört sägas, att han skulle ha stulit mössan från Faun och hittat en skatt. Jag avundas inte någon, även om denne välsignats av en gud.)

Här har vi ”carcagnulu” redan vackert definierad, med sitt namn och sin egenart:

Incubo, en av benämningarna på Faun, ursprunglig romersk gud för boskapen, de vilda hjordarna, tamdjuren, odlingarna som i hans namn Incubo (in= över, cubo = jag lägger mig, jag vilar) klargör hans nattliga kännetecken för att trycka ned och kväva i sömnen den person på vilken han sätter sig (som, i den romerska världen utvecklas till en sinnlig förening).
Redan försedd med sin älskade och värdefulla hatt förbunden med återfinnandet av skatter (” acchiatura ” i Salento).

Således, genom tidsavståndet visar sig ”carcaluru”, som en lantlig gud. Detta förklarar hans förkärlek för enskilda hästar som han om natten kurerar, kelar med, ryktar, sköter om, matar, flätar deras man och motvilligt svärtar han andra, svälter ut och leder in i döden. Antikens människor enligt deras oförklarliga kriterier älskade de mänskliga varelser, djur, växter och enligt deras outgrundliga bedömning gjorde de dem gott och motarbetade dem.
Från den tiden blev den förre antike guden tvungen att passera över de två följande årtusendena, kamouflerande sig i kulturen och de folkliga traditionerna och omvandla sig till en förtretlig rackarpojke och överge de i en kristnad värld oacceptabla karakteristika
Man tillåter fortfarande Scaracagnulu att kväva kvinnor i sömnen men inte längre att förena sig med dem. Han har blivit liten som en liten människa (ett barn som dött före dopet) eller en liten, liten människa (gammal och hårig) och tappat, i båda fallen, den oroande klassiska världens sexuella komponent för att anpassa sig till att överleva i ett sammanhang av värderingar och åsikter mycket långt från den romerska världsbilden.

Inte längre en gud men ett nattligt naturväsen i stallet eller hemmet, en välgörande eller mindre bra, beskyddande gud eller trilsk plåga. Ställer till förtret och vänder upp och ned på saker eller, i enlighet med humöret och gynnandet, i att avsluta påbörjat arbete, särskilt vackra flickor som han fortfarande tycker om.

Även idag, om man skulle vilja hålla tillbaka honom, räcker det om (som man säger!) tar från honom hans högt älskade hatt och han skulle vara benägen att lova er guldpengar, gömda skatter, otrolig rikedom för att få den tillbaka. Han har ofta, under många sekel, med passion besökt stallen. Numera finns det knappast några stall och hästarna är en raritet och därmed har han definitivt flyttat in i hemmet, hans hem som han styr med sina underliga regler.
För att sammanfatta denna kortfattade ridtur (för att hålla sig till temat) tvärsöver seklerna, berättar jag det som, man i olika mindre städer i Salento talat om för mig.

“”Jag vet ingenting, men jag har hört talas om …” att, förbittrade på hans trakasserier, har de boende i ett hus övergett detta för ett annat. Det händer då att, oundvikligen, i alla berättelser, att husets värdinna glömmer kvasten och, i det ögonblick hon säger till maken att vända om för att få tillbaka den, säger en liten röst: ”Den tar jag” Laurieddhu, den lille rackaren i huset har följt efter. Det är ”kvasten” som röjer honom, som inte skaffade få bekymmer, under medeltidens förmodade häxor. Den som har berättat detta för mig, i varje liten stad, har alltid pekat på platsen för avslöjandet.

Denna fascinerande övergivna kultur följer mig i min glömska, i min förlust av mina saker, i mina tröttande sökturer i hemmet och … den får skulden.

Och så har jag velat återge honom, gömd i vedboden, med sin värdefulla röda hatt på huvudet. Utifrån ansiktet vet man inte om det handlar om ett barn eller en åldring, med sina bondhänder, liten och förslagen. Medan han lutar sig fram iakttar han mig med sina tusenåriga ögon. Han är gjord i vitt lergods, målad under glasyr vid andra bränningen och infogad i en kubb av olivträd i hans egen storlek.