Fyra årstider av vind och hav

Årstiderna följer på varandra oavbrutet men våren 2020 blev begränsad för mig i min stängda trädgård. Jag hade sålunda föreställt mig i allmänhet att inte öppna den för blommorna och de för årstiden typiska knopparna att slå ut men för de och enbart för de som jag hade framför mina ögon. Och så blev min vår, i sitt omfång, var den omgiven av etiopisk kalla som lyser upp med sina vita hölsterblad runtom det kolvlika axet, framåt Påsken, den höga muren i söder. Vallmoväxterna öppnar sig kortvarigt i hörnen dit vinden har fört de pyttesmå fröna.
Mullbärsträdet från Otranto, som genast efter att bladen släpper fram de små mullbären, är gröna och omogna, men från juni ger de fåglarna glädje och mig förtvivlan om jag inte plockar bären dagligen för där de faller fläckar de ner med en färg mer intensiv än blod. Och persikoblommorna, som rosa bröllopskonfekt öppnar de sig: en dag endast någon och den följande, helt oväntat, formar de alla tillsammans ett rosa moln. Dessutom har sommaren samlat havets triumf, få steg från huset, har det blivit mer avskilt än vanligt men alltid häftigt när man sätter sig på stranden och njuter några minuter när solen går ned i Joniska havet och vetskapen om att ännu en dag är till ända. På så sätt, har jag föreställt mig hösten med ett ymnighetshorn tyngt av frukt, en praktfull hälsning till den vackra årstiden med de sötaste fikonen, de mest gyllene druvorna, granatäpplena som öppnar sig som juvelskrin med sötsura rubiner. Sedan kommer vintern och sätter på sin kapuschong men är här fortfarande frikostig: oliver, pinjefrön, pumpor och om kvällarna blir det fest. Över allt härskar Eolo, alltid nyckfull, som på ett ögonblick fritar den kalla nordanvinden (tramontana) och denna därefter styr till en fuktig och havsdoftande sydvästvind (scirocco) eller en västanvind (ponente) tyngd av sälta. Min vind leker med luften och även med vattnet därför att jag har förverkligat den så här för att kunna ändra den till öppningen på en fontän.