Augusti, det indiska fikonet

Det indiska fikonet, Opuntia ficus-indica, växer överallt och dess struktur präglar landskapet. Det växer i torra marker, och drar nytta av vinterns regn. Det begränsar örtagårdar och fruktträdgårdar. Det tar sig fram på stenar och vägkanter. Dess frukter är gula, apelsinfärgade, vita eller purpurfärgade och mognar nu, i slutet av augusti och sätter färg överallt denna korta tid med sin överdådiga skönhet.

Rika på socker och uppfriskande, söta i smaken men svåra att skala, är de en utmanande frestelse för den som träffar på dem för första gången. Bara lossa dem försiktigt från växten (när man plockar dem med en plastbägare eller en öppen burk). Man skär med en kniv av det översta höljet och sedan det undre och gör slutligen ett snitt längs med skalet, i längdriktningen. Ta så bort skalet, utan ansträngning, dess taggiga rustning, och en glänsande, mjuk frukt, ömtålig och doftande, är redo att avsmakas. Själv använder jag dem till en läcker sorbet. Med frukterna skalade, passerar jag dem genom en grönsakspress och eliminerar på så sätt de vedartade fröna och samlar det vackra färgade fruktköttet. Tillsätt några matskedar socker, saften av en citron och ett litet glas limoncello om frukterna är ljusa eller myrtenlikör om de är purpurfärgade. I denna stund häller jag blandningen i en glassmaskin (eller till och med direkt i frysen och kommer ihåg att röra flera gånger i den innan den fryser till) och jag får en läcker sorbet, färgrik, uppfriskande, och med sommarens alla smaker.

Jag kan inte berätta för er om någon myt från Medelhavsområdet som handlar om det indiska fikonet. När här fortfarande styrde de antika gudar som hade förmågan att omvandla ungdomar till blommor, nymfer i källor, flickor till blommande buskar, fanns inte de indiska fikonen. De fanns långt utanför Herkules stoder, i vad som kom att bli den Nya Världen, ännu inte förebådad och desto mindre upptäckt. De fördes till Europa av de spanska konkvistadorerna i slutet av 300-talet, i början av 400-talet och inom kort odlades de i Spanien och på Kanarieöarna. Spridningen på Sicilien och i södra Italien, är bekräftad på 500-talet och sedan dess har växten anpassat sig på ett beundransvärt sätt, genom att förändra sig och naturalisera sig lite överallt, även i de mest torra och ogästvänliga områdena.